Schacklottning: en genomgång av Monrad, Schweizer och Berger

Schacklottning är i regel inte slumpmässig. Undantaget är första ronden i berger och monrad, där spelarna slumpas fram i en ordningslista som sedan bestämmer vilka som möts i inledningsronden. Därefter är processen helt deterministisk. I schweizerlottning förekommer ingen slump alls, eftersom startordningen är seedad, vanligtvis efter rating. Algoritmen innehåller alltså ingen inbyggd slumpfaktor. Det är spelarna själva som skapar variationen genom sina mer eller mindre oförutsägbara resultat.

Monrad-systemet är uppkallat efter den danske schackorganisatören Poul Monrad, som under mitten av 1900-talet utvecklade och populariserade denna förenklade variant av schweizerlottning. Det blev mycket utbrett i Danmark, Norge och Sverige, särskilt i skoltävlingar, weekendturneringar och större amatörevenemang, eftersom det är enklare än det fullständiga schweiziska systemet: spelarna lottas strikt efter aktuell poäng, utan de mer komplicerade FIDE-restriktionerna.

I monrad (förenklad schweizer) kan det i början uppstå viss orättvisa, då en toppspelare kan få möta en stark motståndare medan en annan får en betydligt svagare. Därför använder man i elitturneringar hellre någon form av schweizerlottning. En annan nackdel är att en spelare kan få samma färg tre gånger i rad. Sannolikheten för detta är dock endast omkring 1-3% i en vanlig turnering över 5-7 ronder. För turneringen som helhet är sannolikheten att minst en spelare råkar ut för detta cirka 5-15% i ett medelstort till stort startfält (20-40 spelare). Detta gäller för dansk-svensk monrad. I det norska systemet, liksom i det nederländska (FIDE), förhindrar algoritmen detta, utom i extremfall. Men eftersom monrad knappast används i elitturneringar är det kanske en onödig restriktion.

Jag har skapat ett monrad-program här: Monrads lottningssystem. Det kan användas online, men själva sidan går också att ladda ned och köra lokalt. Programmet använder antingen kumulativ (progressiv) poäng eller buchholz (motståndarnas sammanlagda poäng) för att särskilja spelare med samma slutresultat. Kumulativ poäng fungerar så att tidiga vinster ger ett högre kumulativt tiebreak, vilket gynnar en aggressiv spelstil. (Att börja med en vinst och sedan en förlust ger 2 kumulativa poäng efter två ronder, medan två remier ger 1,5. Det är på sätt och vis rättvist.)

Berger-systemet innebär att alla möter alla, antingen en eller två gånger. Jag har skapat ett online-program för berger-lottning för 3-16 spelare enligt FIDE:s specifikationer. Det kan användas direkt i webbläsaren, men går även att ladda ned och köra lokalt: FIDE Berger Turneringssystem (alla-mot-alla).

Schweizer-systemen är konstruerade på olika sätt. Det finns bland annat dubbelaccelererad schweizer, haldane-accelerering och FIDE-accelerering (numera sällsynt). Vissa varianter fungerar dock riktigt dåligt, däribland nordisk schweizer (se här). Ett typiskt problem för mellanstarka spelare är att de pendlar mellan alltför starkt och alltför svagt motstånd: i en rond möter de en betydligt starkare spelare, i nästa en klart svagare, och därefter åter en alltför stark. Denna pendling förtar spelglädjen och ger en ojämn turneringsupplevelse. Man kan dessutom få samma färg tre eller fler gånger i rad. I Blixt-SM 2023 fick Amin svart tre gånger i rad och därefter vit fem gånger i rad (se här). Nordisk schweizer borde därför upphöra att användas.

I mitt accelererade schweizer-system inträffar inte detta: Schweiziskt turneringssystem. Programmet har en spärr som gör att samma färg tre gånger i rad i praktiken inte kan uppstå. Det är tydligt bättre än nordisk schweizer, förutsatt att programmet visar sig pålitligt efter noggrann testning.

Accelererad schweizerlottning enligt Winther :

Rond 1: Spelarna delas in i fyra ratinggrupper. Den högst rankade i grupp 1 har vit mot den högst rankade i grupp 2. Samma gäller för grupperna 3 och 4.

Rond 2: Den högst rankade vinnaren får svart mot den högst rankade vinnaren i den andra halvan. Den näst högst rankade får svart mot den näst högsta i den andra halvan, och så vidare.

Rond 3+: Schweizerlottning påbörjas. Spelarna sorteras efter poäng, därefter buchholz-poäng och därefter ursprunglig ranking. Lottningen sker uppifrån och ned mot nästa tillgängliga motståndare.

Färgfördelning: Spelaren med färre vitpartier får vit. Vid lika antal vitpartier får den lägre seedade spelaren vit. Systemet garanterar 0% risk för tre partier i rad med samma färg.

Detta system lämpar sig väl för öppna turneringar. Elitspelarna har ingen anledning att klaga, eftersom de får möta lägre rankade spelare i de två första ronderna. Samtidigt undviker man den pendling som mellanstarka spelare ofta drabbas av i andra schweizerlottningar. Programmet använder buchholz som sekundärt sorteringskriterium vid parning av spelare, efter poäng. Buchholz är stabilt och välkänt och harmonierar med målet att spelare med liknande motstånd ska mötas. Buchholz är standard i internationella schweizerturneringar, vilket gör systemet förenligt med etablerad praxis.

Att vinnarna i den andra halvan får vit mot vinnarna i den första halvan i rond två, anser jag är en bra idé – alla spelare blir nöjda. Från och med rond tre möter spelare med liknande rating allt oftare varandra. Generellt föredrar toppspelare svart mot svagare motstånd och vit mot starkare. Programmet tillgodoser detta genom att ge vit till den lägre rankade spelaren när antalet spelade vitpartier är lika. Hur ratingfördelningen i stort påverkar lottningen vet jag inte, men det går att undersöka med hjälp av programmet.

Schweizerlottningens grundproblem är att den försöker åstadkomma en rättvis turnering inom ett begränsat antal ronder, utan att kunna använda det idealiska alla-mot-alla-formatet. Därför måste systemet både skapa parningar av hög kvalitet och samtidigt upplevas som rättvist av spelarna. Många schweizervarianter misslyckas med detta, särskilt när mellanskiktet pendlar mellan alltför starkt och alltför svagt motstånd, eller när färgfördelningen blir orimlig. FIDE:s nuvarande regler är dessutom komplexa och svåröverskådliga, vilket gör dem mindre transparenta för deltagarna. Den föreslagna varianten är ett försök att förena enkelhet med stabilitet: de två första ronderna ger en kontrollerad accelerering där elitspelarna möter lägre rankade motståndare, samtidigt som mellanskiktet undviker den pendling som annars förtar spelglädjen. Från rond tre möter spelare med liknande rating allt oftare varandra, vilket ger turneringen en naturlig utveckling. Att buchholz används som sekundärt kriterium harmonierar med målet att spelare med liknande motstånd ska mötas, och färgregeln (som garanterar att ingen får samma färg tre gånger i rad) eliminerar ett av de mest störande inslagen i vissa andra system. Ett bra schweizerformat måste vara enkelt att förstå, svårt att manipulera och ge spelarna en känsla av att turneringen fortskrider logiskt. Systemet är konstruerat med just dessa principer i åtanke.

© Mats Winther, 2026.