Sammanfattning: Den samtida fientligheten mot västerländsk civilisation har både en politisk och en
psykologisk-andlig dimension. Politiskt har den drivits av en akademisk berättelse som framställer västerländsk
civilisation som en modern konstruktion, skapad under första världskriget för att främja militarism och
nationalism. Denna berättelse fick fäste vid amerikanska universitet under 1960-talet och ledde till att läroplanen
ersattes med en mångkulturell sådan. Men bakom den politiska kampen döljer sig en djupare andlig kris: förlusten av
insikten om arvsynden och människans kluvna natur. Utan denna insikt ersätts den kristna förståelsen av människan
som samtidigt rättfärdig och syndare med en modern godhetsnarcissism, där människan tror sig kunna bli fullkomligt
god och kapabel att upprätta det perfekta, fria samhället. Denna artikel undersöker både den politiska historien
bakom den anti-västerländska ideologin och det psykologisk-andliga tillståndet som gör den möjlig.
Nyckelord: anti-västerländsk ideologi, godhetsnarcissism, kristen antropologi, självfrälsning, kluvet själv,
identitetspolitik, Luther.
Den politiska bakgrunden
Motivet att kullkasta den västerländska civilisationen fick fäste vid amerikanska universitet genom påståendet att
den var en fabrikation utformad för att främja militarism. Enligt James Hankins (här) och Stanley Kurtz (The Lost History of
Western Civilization, 2020, här) startade denna berättelse med en grov osanning,
nämligen att västerländsk civilisation var en konstruktion från 1900-talet som uppfunnits för att skicka unga män i
krig med en patriotisk glöd för västvärlden. Huvudargumentet var att västerländsk civilisation inte är en verklig
historisk tradition utan en ideologisk uppfinning avsedd att främja krigiskhet.
Detta fick genklang hos Vietnamgenerationen, som accepterade att västerländsk civilisation var skapad för
militarism. Ett samtida påstående hävdade att den inte existerade alls, att den både var en ond imperialistisk
kraft och en icke-existerande entitet. Detta fick vissa att insistera på att den inte borde ingå i undervisningen,
för att förhindra indoktrinering av studenter. Detta gjorde att idealet att underminera Västerlandet kom att ingå i
läroplanen.
Viktiga källor är Gilbert Allardyces artikel från 1982, ‘The Rise and Fall of the Western Civilization
Course’ (här), som framställde västerländsk
civilisation som en modern innovation skapad under första världskriget, och Lawrence W. Levines bok från
1996, The Opening of the American Mind, där vår civilisation framställs som en ideologisk konstruktion från
1900-talet formad av krigstida nationalism. Kurtz kritiserar dessa teser såsom falska (se ‘ “Western
Civ” Was Not a Late Invention’, 2020, här). Hankins hävdar att kampanjen startade med en grov
lögn som 1960-talets akademiska generation omfamnade och kom att förankra vid universiteten, något som snart ledde
till avskaffandet av kurser med västerländskt tema.
Det första universitetet som anammade den anti-västerländska ideologin var University of California, Berkeley,
1988. Efter “Western Culture”-kontroversen avskaffade Berkeley kravet på en västerländsk läroplan och
ersatte den med en mångkulturell sådan. Hankins identifierar detta som startpunkten, varefter ideologin spred sig
även till Harvard, som vid den tiden ansågs mer konservativt i frågan.
Levine (1996) hävdar att en solid, tidlös västerländsk kanon är en myt och att läroplanen som konservativa
försvarar aldrig var varaktig, traditionell och opolitisk, utan en innovation från 1900-talet driven av krigstida
nationalism. Den mångkulturella vändningen är endast den senaste fasen av naturlig läroplansförändring. Levine
menar att konservativa missförstår historien genom att föreställa sig en tidlös kanon som nyligen rivits ner av
radikaler, när i själva verket denna kanon alltid varit flytande. Kurser på västerländskt tema skapades till stor
del efter första världskriget för att inprägla amerikanska värderingar. Föreställningen om en gång enad och stabil
kanon är i grunden nostalgisk. Levine ser mångkulturella skiften som en naturlig utveckling, inte en konspiration.
Han bemöter kritiker som Allan Bloom, Roger Kimball, Dinesh D. Souza och Charles Sykes
såsom saknande förankring i historien då de romantiserar ett icke-existerande förflutet. Han försvarar en
inkluderande och demokratisk läroplan som låter sig utvecklas i takt med tidsandan, som ett uttryck för
intellektuell vitalitet.
Allardyce (1982) hävdar att “västerländsk civilisation” på universiteten inte var någon hävdvunnen
tradition utan en konstruktion från det tidiga 1900-talet, formad av första världskrigets amerikanska nationalism
och behovet av en enande allmänbildning. Den existerade inte innan tidigt 1900-tal, utan uppstod ur American
Historical Associations ansträngningar, och kom därefter att dominera från första världskriget till 1960-talet. Den
västerländska myten växte genom att erbjuda en storslagen berättelse som band samman Europa och Amerika och gav
enhet under konflikt, men kom att kollapsa efter 1960-talet när eurocentrism ifrågasattes och nya begrepp som
kvinnohistoria, världshistoria och social historieskrivning utvecklades. Påståendet att läroplanen bara överlevde
ett halvt sekel som en krigstida konstruktion (idén som Levine sedermera tog över) är den grova osanning som
Hankins angriper.
Berkeleys reform av läroplanen 1988 inspirerades inte enbart av Allardyce, även om hans tes rättfärdigade
förändringen under Stanford-debatterna 1987-1988. Skeendet utgjorde snarare en del av ett större skifte som
involverade mångkulturell aktivism, 1960- och 70-talens akademiska trender kring världshistoria, samt reformer inom
universitetsvärlden. Den växande identitetspolitiska diskursen hade redan eroderat den västerländska normen.
Vietnam-erans radikalism stämplade läroplanen som elitistisk och eurocentrisk, medan fakultetskommittéer och
studentaktivism drev på förändringar av bildningsidealet.
Dagens omfamning av mångkulturalism, massinvandring och den därpå följande kulturella upplösningen kan inte spåras
enbart till Allardyce eller Levine. Deras argument bidrog till att tränga undan västerländsk kultur och
civilisation inom universiteten, men det bredare skiftet har flera orsaker som ligger långt före
läroplansdebatterna. Dessa var ett symptom, inte orsaken. Allardyce och Levine tillhandahöll ett intellektuellt
rättfärdigande som ramade in västerländsk civilisation som en modern uppfinning, en krigstida konstruktion och en
lögn, men de skapade inte mångkulturalism eller massinvandring. De institutionaliserade bara en världsbild som
redan höll på att formas.
Djupare drivkrafter inkluderar 1960- och 70-talens ideologiska omvälvning som gav upphov till antikoloniala
rörelser, medborgarrättsaktivism, antikrigsstämningar, misstänksamhet mot nationalism, akademisk radikalism och
identitetspolitik, vilket kom att stämpla västerländsk civilisation som elitistisk och förtryckande. Ekonomisk
globalisering från 1970-talet skapade efterfrågan på migrantarbetskraft, transnationella nätverk, öppna gränser och
kosmopolitisk kultur, oberoende av akademisk teori. Demografiska förändringar efter 1945, inklusive avkolonisering,
flyktingströmmar, kalla krigets allianser, människorättsnormer och 1965 års invandringslag, öppnade dörren för
massinvandring. Akademiska paradigmskiften förde med sig postkolonial teori, kritisk rasteori, dekonstruktion,
fokus på global historieskrivning, och mångkulturell utbildning.
Allardyce och Levine påverkade kommittéerna för läroplanen och drev på för att västerländsk civilisation skulle
läras ut såsom en konstruktion, men de orsakade inte de större fenomenen. Till detta lade
Theodore H. Allen i The Invention of the White Race (1975) en analys av rasförtryck samt
konstruktion av vithet som ett medel för social kontroll. Allardyces, Levines och Allens samlade verksamhet var
inte den enda drivkraften, men de spelade en tydlig roll i att ogiltigförklara det västerländska fokuset inom
akademin. Det bredare kulturella skiftet har sin grund i 1960- och 70-talens ideologier, den ekonomiska
globaliseringen, den demografiska omvandlingen och paradigmskiften. Debatten kring västerländsk civilisation utgör
en tråd i en större väv.
Det psykologiska och andliga perspektivet
Vi måste också försöka förstå fenomenet i psykologiska och andliga termer, inte enbart politiskt-ideologiskt. Jag
tror att fenomenet i grund och botten handlar om en “godhetsnarcissism” som manifesterar sig som en
kollektiv psykologi. Traditionellt har kristendomen ingjutit insikten om människans kluvna natur: att ingen förmår
att vara fullkomligt god. “Ingen är god”, sade Jesus. Men idag tror sig människor kunna vara goda och
perfekta.
Enligt kristen antropologi har människan två viljor, ett splittrat själv, vars sidor ofta står i konflikt. Paulus
skildrar detta som kontrasten mellan det gamla självet och det nya självet, förankrade i Adam respektive Kristus.
Paulus upplever en smärtsam inre konflikt mellan det gamla självet, som han inte kan befria sig ifrån, och det nya
självet som finns i Kristus (Rom 7:19, 24). Men Paulus verkar alltför optimistisk när han menar att vi kan avlägga
det gamla självet och ikläda oss det nya som ett nytt sätt att vara (Efesierbrevet 4:22-24). I själva
verket måste vi fortsätta leva med båda.
Augustinus talar ständigt om det kluvna självet. Dessa två själv har var sin egen vilja, en riktad mot Gud och den
andra mot världen. Viljan är två viljor (Bekännelser, VIII). Denna kluvenhet är inte patologisk utan ett
metafysiskt tillstånd som följer av vår fallna natur. Att uppnå självets helhet är inte möjligt, för fullkomlig
integration tillhör endast eskaton. Den inre människan växer, men den yttre människan förintas inte i detta liv.
Vår dubbelhet kan inte elimineras, även om dess tyranni kan brytas. Detta är centralt för den kristna förståelsen
av det falska och det sanna självet: vi måste förbli kluvna, men vi måste också förbli medvetna om vår kluvna
natur.
Enligt Luther är den kristne “simul iustus et peccator”, på en gång rättfärdig och syndare, vilket är
det permanenta tillståndet för den kristne. Den gamle Adam försvinner aldrig. Luther kritiserar skarpt strävan att
uppnå “helgonlikhet”, vilket han ser som ett försök att rena viljan och uppnå självets helhet. Ju mer
en person strävar efter att vara helig, desto mer blir han en syndare. I Galaterbrevskommentaren skriver Luther:
“De heliga är syndare, och de är heliga inte i sig själva utan i Kristus”. Därför säger han i
Bordssamtalen: “Gud hatar de helgon som människan skapar”.
För Luther beror psykisk och andlig hälsa på medvetenhet om vår kluvenhet, vilket leder till bekännelse och
förlåtelse. Självet helas genom att bli förlåtet, inte genom att bli enhetligt. Den troende blir inte mindre
syndig, utan blir mer medveten om synd och mer beroende av nåden. I jämförelse vänder psykoanalytikern Donald
Winnicott på denna struktur: psykisk hälsa kräver att vår kluvenhet avlägsnas, vilket frambringar ett enhetligt
själv och en fullkomlig spontanitet. Hans teori syftar till amalgamering, en fusion av inre och yttre världar till
ett enda erfarenhetsfält, det så kallade transitionella rummet (här). Därmed
förkastar han kristendomens antropologi.
Det är alltså en modern idé att vi själva ska sträva efter ett enhetligt själv och bli goda och perfekta, något som
kristen teologi förkastar såsom en syndfull strävan efter självfrälsning. För Augustinus är detta liktydigt med
högmod (superbia). Men Paulus talar också i 1 Timoteus 6:17 om att glädjas åt livet, och detta kan förstås
som en hänvisning till Adam inom oss som söker jordisk glädje och tillfredsställelse. Augustinus kommer fram till
en liknande slutsats. Vi bör inte överge världen utan förbli i den som pilgrimer. I Luthers termer innebär att
undvika helgonlikhet att erkänna att syndaren inom oss ibland måste få del av världens goda. Han skrev till
Melanchthon: “Synda frimodigt, men tro och gläd dig i Kristus ännu frimodigare”.
Luther uppmuntrade inte till moralisk lössläppthet. Han sade till Melanchthon att sluta försöka uppnå renhet eller
helgonlikhet och i stället lita på Kristus rättfärdighet snarare än sin egen. Han uppmanade honom att sluta försöka
ena självet och att sluta älta inre moralisk fullkomlighet. I modern lutherforskning förstås “synda
frimodigt” som Luthers avvisande av moralisk perfektionism och det fåfängliga i att eftersträva inre helhet.
Vi bör i stället ge företräde åt den yttre rättfärdigheten som ges oss av Kristus och förkasta mystiskt
självhelande. Luther uppmuntrar inte till synd, men han förbjuder försök att utrota synden, göra självet enigt
eller rena viljan.
Vi måste ändå hålla vår mörka sida i schack, annars skulle samhället falla samman. Vi förmår detta eftersom vi är
medvetna om vår kluvna natur och vår ofullkomlighet. Människor som saknar denna medvetenhet och ser sig själva som
idealiska eller fläckfria faller ofta in i destruktiva mönster av falskhet och moralism, och då blir de verkligt
onda. Vi skadar oss själva om vi är alltför syndfulla, men vi skadar oss också om vi är alltför rättfärdiga.
Predikaren 7:16 uttrycker detta tydligt: “Var inte alltför rättfärdig … Varför skulle du fördärva
dig själv?” I dag präglas många institutioner i västvärlden, inklusive delar av den kristna kyrkan, av en
sorts moralisk absolutism som förnekar människans kluvna natur. Därmed riskerar de att upprepa just det mönster som
Predikaren varnar för. Godhetsnarcissisterna dominerar västvärlden i dag, och det är därför den håller på att
förgöra sig själv.
Insikten om arvsynden och förståelsen av att människan måste förbli medveten om sin egen syndfulla natur har i
stort sett gått förlorade. Följden är att människorna drabbas av godhetsnarcissism, som är den värsta formen av
syndfullhet. Då uppstår motivet att underminera civilisationen, eftersom den vidmakthålls genom maktutövning: genom
att sätta människor i fängelse, utöva repression mot revolutionära grupper, hålla människor i löneslaveri, stänga
gränserna för kulturfrämmande folkslag, fälla stora arealer skog, och kanske till och med starta krig. Allt detta
tolkas idag som ondska och förtryck, i enlighet med postkolonial teori, kritisk rasteori, identitetspolitik och all
slags radikalism och antimilitarism.
Det är helt enkelt så att om vi ska vara heliga kan civilisationen inte upprätthållas. När identitetspolitiken
etablerades blev “västerländsk civilisation” en symbol för makt, dominans och privilegier. Det skapar
en situation där kritik av väst inte bara är historisk eller politisk, utan moralisk och existentiell.
Civilisationen blir ett hinder för “frigörelsen”, som innebär att uppnå den perfekta och goda naturliga
människan enligt Rousseaus ideal. Utan en levande insikt om arvsynden och människans permanent kluvna natur
förlorar vi det enda motgiftet mot moralisk absolutism. När människan glömmer sin egen brist blir hon farlig, just
därför att hon tror sig vara god. Predikaren varnar just för denna självförgörande strävan efter
överrättfärdighet. En civilisation som förnekar sin egen inre ambivalens kommer oundvikligen att upprepa samma
mönster: den försöker bli renare än vad en mänsklig ordning kan bära, och går sönder under tyngden av sin egen
förmenta godhet.
© Mats Winther, 2026.
