Världsreligionernas heliga texter rymmer ofta skildringar av rättfärdigt våld. Denna artikel analyserar hur religiösa urkunder hanterar spänningen mellan barmhärtighet och rättfärdighet, med särskilt fokus på kristenhetens förhållande till sin egen skuggsida. Genom att undersöka bibeltexter och nutida teologiska strömningar belyses det komplexa samspelet mellan ljus och mörker i religiös tradition.
Nyckelord: rättfärdigt våld, biblisk etik, skuggan, barmhärtighet, immanentisering, folksagor, Judas Iskariot.
I Bhagavad Gita, en av hinduismens mest centrala texter, står
krigaren Arjuna på slagfältet inför ett krig mot sina egna
släktingar (kusiner och tidigare lärare). Han drabbas av stark
vånda över att behöva strida mot och kanske döda sina egna
familjemedlemmar. I hans förtvivlan uppträder guden Krishna som
hans vagnförare och rådgivare. Krishna förklarar för Arjuna om
dharma (plikt), karma och det rätta handlandet.
Krishnas budskap leder till att Arjuna accepterar sin plikt
(dharma) som krigare och deltar i striden. Krishna förklarar att
Arjuna måste handla i enlighet med sin dharma, men utan att vara
fäst vid handlingarnas resultat (karma). Detta kallas
“karma yoga” — handlingens väg
utan personlig bindning. Krishna förklarar också att själen
(atman) är odödlig och att den fysiska kroppen bara är ett
tillfälligt hölje. Därför ska Arjuna inte sörja över att behöva
döda sina släktingar, eftersom deras sanna jag, som är själen,
inte kan dödas.
Det centrala budskapet är att man ska utföra sin plikt osjälviskt
och utan att vara fäst vid resultatet. Krishna betonar att detta
är viktigare än att undvika handling av rädsla för
konsekvenserna. Resultatet blir att Arjuna går in i striden med
ett nytt perspektiv — inte som en person som
dödar sina släktingar, utan som ett redskap för dharma som utför
sin plikt utan personligt begär eller aversion.
Texten legitimerar faktiskt våldet genom att rama in det som en
helig plikt (dharma) sanktionerad av det gudomliga. I de äldre
delarna av Gamla testamentet förekommer en liknande legitimering
av kriget, och i Koranen är detta ett centralt tema. Även
Augustinus behandlar begreppet “det rättfärdiga
kriget” (bellum iustum), främst i verket “Om
Gudsstaten” (De Civitate Dei), särskilt i bok XIX,
men konceptet diskuteras även i andra texter som “Contra
Faustum Manichaeum.” Han beklagar krigets nödvändighet
samtidigt som han erkänner att det ibland kan vara oundvikligt i
en fallen värld. Teorin om det rättfärdiga kriget
vidareutvecklades senare av bland andra
Thomas av Aquino.
Bhagavad Gitas budskap om det gudomligt sanktionerade kriget är
en trolig förklaring till varför hinduismen överlevde den
muslimska invasionen. Hinduerna gjorde nämligen väpnat motstånd.
Detta gjorde däremot inte buddhisterna, som följaktligen trängdes
undan från Indien. De flesta religiösa traditioner betraktar krig
som ett nödvändigt ont under vissa omständigheter. Men inom
islamisk tradition har begreppet jihad idealiserats, både som
andlig strävan och som väpnad kamp.
I Bibeln kännetecknas ofta våldet av urskillningslös grymhet. En
älskad psalm börjar med den vackra raden “Vid Babylons
floder, där satt vi och grät, när vi tänkte på Sion,” men
avslutas med att välsigna den som skulle gripa Babylons spädbarn
och krossa deras skallar mot klipporna. Vissa skrämmande delar av
Bibeln beordrar total utrotning av fiender, av hela familjer och
folkslag. Varken män, kvinnor eller barn, ej heller deras boskap,
ska visas någon förskoning. Här följer några exempel:
I 1 Samuel 15:2-3 befaller Gud Saul att döda alla amalekiter,
inklusive barn och spädbarn: “Gå nu och slå Amalek och ge
allt de äger till spillo. Visa ingen skosamhet, utan döda både
män och kvinnor, barn och spädbarn.” Vidare säger Gud i
1 Samuel 15:18: “Gå och ge amalekiterna till spillo,
syndarna, och strid mot dem tills de är utrotade.”
2 Mosebok 17:14-16 säger “Jag skall helt utplåna
minnet av Amalek under himlen” och “Herren för krig
mot Amalek från släkte till släkte.”
I 4 Mosebok 31:17-18 befaller Moses att alla midjanitiska män och
kvinnor ska dödas, men han ändrar sig när det gäller jungfrur,
som ska sparas. I 1 Samuel 18:27 dödar David 200 filisteer
och tar deras förhudar som hemgift. I Josua 6:21 förstörs Jeriko
och alla invånare dödas.
I Domarboken 19:22-29 skildras den fruktansvärda våldtäkten och
styckningen av en bihustru. I 2 Konungaboken 2:23-24
förbannar profeten Elisa barn som hånar honom, och björnar dödar
42 av dem. Psaltaren 137:9 säger: “Salig den som griper
dina spädbarn och krossar dem mot klippan.” Moses beordrar
sina underlydande att döda alla som haft förbindelser med
moabitiska kvinnor (4 Mosebok 25:1-9). Krigslagarna i
5 Mosebok 20:16-18 säger:
Men i de städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, ger dig till arvedel skall du inte låta något som andas få leva. Du skall ge dem till spillo: hetiterna och amoreerna, kananeerna och perisseerna, hiveerna och jebusiterna, så som Herren, din Gud, har befallt dig, för att de inte skall lära er att bedriva alla de vedervärdigheter som de själva har bedrivit till sina gudars ära och så komma er att synda mot Herren, er Gud.
Kriget mot Ai beskrivs i Josua kapitel 8. Alla invånare i Ai
dödas, totalt 12 000 män och kvinnor. Kungen av Ai tas levande
och hängdes upp på en påle till aftonen. (Det kan tyckas
märkligt, med tanke på att han inte hade gjort något fel. Han
hade bara försvarat sitt folk.)
Enligt de så kallade “herem-krigen” i Josuas bok är
det Guds befallning att alla fiendestäder ska förstöras totalt.
Problemet är att arkeologer inte har funnit några bevis för att
en sådan massiv förstörelse har ägt rum. Jeriko förstördes
visserligen, men allt tyder på att det skedde i en jordbävning
långt innan israeliterna enligt traditionen kom in i landet.
I 2 Krönikeboken 14 berättas om en etiopisk invasionsarmé på en
miljon man, som israeliterna besegrade grundligt. De bibliska
författarna presenterade ofta händelser i stiliserad eller
förhöjd form. Det syftade sannolikt till att förstärka
israeliternas motståndsvilja och bevara deras kulturella och
religiösa identitet — en reaktion mot
assimileringstryck från omkringliggande folkgrupper som egyptier,
perser och araber. Enligt dagens bibelforskare rymmer Gamla
testamentet autentiska historiska uppgifter inom ramen för sitt
teologiska innehåll. Texterna bör dock förstås som religiösa
dokument från den antika Främre orienten, inte som
historieskrivning i modern mening. Författarnas huvudsakliga
syfte var att förmedla religiösa budskap, inte att återge
historiska skeenden med den exakthet vi förväntar oss idag.
Den judiska traditionens överlevnad blev avgörande för
kristendomens framväxt och därmed för den västerländska
civilisationens utveckling. Jämförelsevis, i dagens samhälle
förespråkar den liberala ideologin att traditionella värderingar
och kulturella särdrag tonas ned för att öka integrationen mellan
olika grupper. Vilka långsiktiga samhälleliga konsekvenser kan
den nuvarande likgiltigheten inför bevarandet av svensk kultur
och identitet medföra? I boken “On Genetic Interests:
Family, Ethnicity, and Humanity in an Age of Mass
Migration” (2006) analyserar Frank Salter de
demografiska följderna av olika förhållningssätt till etnicitet.
Enligt Salter är de kulturella mönster och beteenden som leder
till en generös invandringspolitik evolutionärt ofördelaktiga för
den ursprungliga befolkningsgruppen, sett ur ett
evolutionsbiologiskt perspektiv (s. 152), och i ett längre
perspektiv hotar mångkulturalism och globalism alla folkgruppers
etniska intressen (s. 186).
Salters huvudtes är därför att etniska grupper behöver ett eget
territorium för att bevara sin identitet över tid. En grupp som
väljer att inte värna om detta kommer oundvikligen att försvinna.
Som alternativ föreslår Salter en “universell
nationalism” där alla folk har rätt till en egen stat.
Detta skulle enligt honom gagna de flesta människors intressen,
eftersom majoriteten av världens befolkning tillhör olika etniska
majoritetsgrupper. Hans etiska modell kombinerar vad han kallar
“adaptiv altruism” — en
nyttoprincip som tar hänsyn till gruppers långsiktiga
överlevnad — med individuella rättigheter som
skyddar minoriteter.
Den rådande globalistiska modellen främjar minoritetsintressen på
bekostnad av majoritetens intressen. Detta skapar enligt Salter
spänningar eftersom det motverkar flertalets långsiktiga behov
och kan utlösa konflikter mellan olika folkgrupper. Grupper med
stark intern sammanhållning kommer sannolikt att fortsätta agera
som kollektiv. När andra grupper avstår från att göra detsamma
riskerar de att gradvis marginaliseras. Framtiden kommer därmed
att kännetecknas av konkurrens mellan
grupper — antingen styrd av gemensamma regler
(de som Salter föreslår) eller genom oreglerade konflikter med
tragiska konsekvenser.
Ovanstående perspektiv kan förklara både Israels agerande i
Gaza-konflikten och Rysslands i Ukraina-kriget. Båda staterna
strävar efter att bevara sina respektive folks och kulturers
särart i en tid av ökad internationalisering. Sverige har valt en
annan väg som kan påverka landets demografiska och kulturella
utveckling.
Vad får ett passivt förhållningssätt för konsekvenser?
Philip Jenkins, i boken “The Lost History of
Christianity: The Thousand-Year Golden Age of the Church in the
Middle East, Africa, and Asia — and How It
Died” (2008) redogör för kristendomens enorma utbredning
och betydelse i Asien, Afrika och Mellanöstern under
medeltiden — en högtstående kristen kultur som
idag gått förlorad. Mellan 500-1500 e.Kr. fanns det blomstrande
kristna samfund från Mesopotamien till Kina, från Etiopien till
Indien. Miljontals kristna levde under islamisk styre i
Mellanöstern.
Jenkins beskriver hur dessa samfund gradvis försvagades genom
islamisk expansion, mongoliska invasioner, politisk instabilitet
och ekonomisk marginalisering. Den verkliga katastrofen kom under
1300-1400-talen med muslimska erövringar under Timur Lenk
och senare under det Osmanska riket. Första världskriget och dess
efterdyningar utplånade de sista stora kristna befolkningarna i
Anatolien och Mesopotamien.
Under de första islamiska erövringsperioderna (600-800-talet) var
förhållandet ofta förvånansvärt tolerant. Muslimska härskare
behövde kristna administratörer och skattebetalare. Kristna
bevarade ofta höga positioner i regeringar, och dhimmi-systemet
gav dem skyddad status mot extra skatter. Sedan följde en långsam
process där kristna gradvis marginaliserades socialt och
ekonomiskt. Under vissa perioder och härskare intensifierades
förföljelsen. Särskilt under al-Hakim
(tidigt 1000-tal) och senare under mer ortodoxa islamiska regimer
blev restriktionerna hårdare. Nya moskéer byggdes ofta på kristna
heliga platser (s. 109).
Jenkins argumenterar att islamisk “tolerans” var
pragmatisk snarare än principiell — kristna
var användbara som skattebetalare och administratörer. När dessa
funktioner blev mindre viktiga, minskade också toleransen. En
kombination av demografisk press, ekonomisk marginalisering och
sporadisk direktföljelse eroderade de kristna samfunden över
århundraden. Detta innebar en enorm kulturförstörelse då en
tolerant, intellektuellt sofistikerad och mångfaldig kultur
överväldigades av en kulturellt sett mindre avancerad
ordning.
Vad vi lär av den historiska erfarenheten är att etniska grupper,
deras kultur och religion, oundvikligen kommer försvinna om de
enbart förlitar sig på omvärldens tolerans och acceptans för sin
långsiktiga överlevnad. Det är ur detta perspektiv vi måste
analysera de ohyggliga berättelserna i religiösa urkunder,
speciellt bibeln. Philip Jenkins, i boken “Laying down
the sword: Why We Can’t Ignore the Bible’s Violent
Verses” (2011), klargör att “bibliska avsnitt
förstärker bilden av en gudomligt påbjuden fientlighet mellan
Israels folk och dess grannar. Grundläggande för både Gamla och
Nya testamentet är berättelsen om kallelsen och skapandet av ett
folk som åtog sig att hålla ett förbund med Gud. En del av detta
förbund innebar att bevara folket och, så småningom, deras
utlovade land fritt från skadliga främmande inflytanden och från
alla kompromisser med främmande gudar” (s. 8-9).
Det bibliska budskapet är otvetydigt: de som vill vara Guds folk
måste ta avstånd från mångkulturalism och eftersträva relativ
etnisk homogenitet i ett land, annars kommer de på sikt att gå
förlorade, både kulturellt och fysiskt. De bibliska, till del
fiktiva, grymheterna syftar till att motverka en mänsklig natur
som i grunden är alltför tolerant, naivt okritisk och
lättpåverkad av främmande kulturer. Budskapet tycks vara att vi
borde bli mer hårdhjärtade. I dagens Sverige anses det alltför
grymt att sända tillbaka en återfallsbrottsling till sitt
hemland — men sådan rättfärdighet ogillas av
den gudomliga viljan. Jenkins säger:
En talmudisk berättelse som troligen härrör från 300-talet e.Kr. berättar hur Saul protesterade mot Guds befallning att utrota amalekiterna. Ja, sade Saul och gav uttryck för den skrupelkänslighet som humanitärt sinnade läsare känner, kanske förtjänar männen att dö för sina synder, men hur har kvinnorna syndat? Vad är barnens synd, och vad är kon, oxen och åsnans synd? Men en himmelsk röst befallde honom att inte försöka vara mer moralisk än Gud själv: “Var inte alltför rättfärdig.” (s. 11; Denna och övriga översättningar är mina.)
Samtidigt måste vi komma ihåg att det är av bibliska skäl, paradoxalt nog, som vi kritiserar bibelns grymheter:
Sådana förändringar över tid driver ironiskt nog fram antireligiösa känslor. Senare generationer av sekulära kritiker inser inte att dessa etiska insikter själva har sina rötter i religionen, och använder dessa måttstockar för att fördöma religionerna och deras texter. Men en sådan kritik är grovt orättvis. Ju mer avskyvärda vi finner texter som Josua, ju mer förfärade vi blir över massakrerna på kananéerna och amalekiterna, desto mer vittnar det om framgången för de bibliskt grundade religionerna, snarare än om deras primitivism eller blodtörst. (s. 17-18)
Att ignorera problematiska religiösa texter medför dock
risker, eftersom extremister kan återuppliva dem i tider av
konflikt. I modern tid har bibliska uppmaningar om att bekämpa
amalekiter och kananéer drivit ultraortodoxa judiska extremister
att attackera araber och muslimer. I ökande grad riktar de sig
även mot liberala och moderata judar. Amalekitpåbudet låg bakom
en av de värsta massakrerna i det moderna Israels historia, när
en judisk terrorist dödade dussintals bedjande muslimer i en
moské i Hebron. Även när majoriteten av forskare och religiösa
ledare har omtolkat kontroversiella textavsnitt för att förhindra
våldshandlingar, behövs bara ett fåtal extremister för att
återuppliva de ursprungliga texterna i deras mest bokstavliga
tolkning (jfr. Jenkins, 2011, s. 19).
Under folkmordet i Rwanda 1994 dödade hutuer uppskattningsvis
åttahundra tusen människor. I en predikan över Första
Samuelsboken 15 uppmanade en pastor sin församling till våld. Han
liknade tutsierna vid amalekiterna och förkunnade att de som
ville undvika Guds förkastelse måste fullfölja uppdraget att döda
det folk Gud hade förkastat. “Inget barn, ingen hustru,
ingen gammal man ska lämnas vid liv.” Församlingen svarade
“Amen” (s. 141).
Vad gäller kristna i västvärlden menar Jenkins att många av dem i
praktiken behandlar Gamla testamentet som i huvudsak arkeologiskt
eller historiskt material, utan större betydelse för Nya
testamentets innehåll. I sin mest riskabla form tenderar detta
synsätt att avfärda våldet i Josua som typiskt för den nu
föråldrade hebreiska bibeln, och lägger skulden för våldet på den
judiska tradition som vi nu påstås ha befriats från. Religioner
behöver växa bortom sitt våldsamma ursprung, men måste samtidigt
kunna erkänna detta ursprung, förhålla sig till det och förstå
hur det passar in i trons större sammanhang (s. 23).
Bibeln illustrerar en teologisk spänning mellan gudomlig rättvisa
och barmhärtighet. När folket i Nineve omvänder sig, väljer Gud
att visa barmhärtighet och skona staden. Detta gör Jona upprörd
eftersom han hade velat se staden förstöras. Berättelsen slutar
med att Gud förklarar värdet av alla liv i Nineve för en
motvillig Jona (Jona 3-4).
Hur kan bibelns mörka texter fungera som källa till insikt
snarare än att bara väcka avsky? Att förtränga dessa aspekter,
vilket är vanligt bland dagens kristna, är ingen hållbar lösning.
Det är ett historiskt faktum att bibeln försåg västvärlden med
dess vokabulär för folkmord. Även om texterna svårligen kan ges
en andlig omtolkning, kan de förstås ur både psykologiskt och
moraliskt perspektiv. Endast genom att våga se våra skuggsidor
kan vi lära oss att hantera dem. Dessa texter blottlägger
sanningen om vår egen natur. Genom Adam är vi alla Kains andliga
efterkommande, söner och döttrar sprungna ur mördares blod. Vi
bär skulden redan från början. Utan denna självkännedom riskerar
vi att hemfalla åt skenhelig självgodhet — ett
djupt omoraliskt tillstånd.
Kristendomens dilemma är att även barmhärtighetens väg kan leda
till ondskefulla konsekvenser. De bibliska texterna kan väcka oss
ur vår moraliska dvala och få oss att erkänna vår hårdhjärtade
sida — en egenskap som, enligt Augustinus, är
nödvändig i en fallen värld. Vi borde åtminstone kunna visa den
beslutsamhet som krävs för att utvisa kriminella utlänningar.
De europeiska folksagorna gestaltar ondskans väsen genom häxor
och djävulen själv och tycks fylla en liknande funktion som
bibelns mörka berättelser. I boken “Shadow and Evil in
Fairy Tales” förklarar psykologen Marie-Louise von Franz att skuggsidan i vår
personlighet byggs upp av de egenskaper vi
förtränger — sådant vi varken erkänner eller
accepterar eftersom det strider mot våra medvetna val. Detta blir
vår “andra natur,” medan de oönskade egenskaperna
göms undan, dock utan att försvinna. Det krävs betydande mod att
acceptera en sida hos sig själv som man ogillar och länge
förträngt. Men förnekar man dessa egenskaper fortsätter de att
verka i det fördolda. Att upptäcka och erkänna sin skugga är
första steget, nämligen att inse att något har sipprat
fram — men den verkliga etiska utmaningen
kommer när man väljer att medvetet ge uttryck för skuggan. Detta
måste göras med stor varsamhet och eftertanke för att inte orsaka
skada (jfr. von Franz, 1995, s. 4-5).
Varje civilisation bär på sin egen skuggsida, men detta gäller i
synnerhet den kristna kulturen. Vi har en ännu oupptäckt skugga
som vi är omedvetna om, och den kollektiva skuggan är särskilt
farlig eftersom människor förstärker varandras
blindhet — först i krigstider eller i
främlingshat blir den kollektiva skuggan synlig. Således kan man
säga att européer bär på vissa negativa eller motstridiga
egenskaper som individen förträngt, inklusive gruppens
undermåliga drag — egenskaper som de sällan är
medvetna om.
Ibland kan man känna sig helt i balans inombords, men hamna i en
grupp där det onda släpps lös och bli djupt störd, som hände med
vissa tyskar när de gick på nazistmöten. När de hemma tänkte
igenom saken var de anti-nazister, men när de deltog i ett möte
skedde något som, enligt en deltagares vittnesbörd, fick dem att
bli “som besatta av djävulen.” De fångades
tillfälligt av den kollektiva skuggan snarare än den personliga
(s. 8).
Många civilisationer har använt religiösa ritualer för att
medvetandegöra gruppens skuggsida. I den kristna kulturen tog
detta sig uttryck i den Svarta mässan, där deltagarna
systematiskt vanhelgade det heliga genom att förbanna Kristus,
kyssa ett djurs anus i djävulens namn, och genomföra andra
omvända ritualer. Dessa motceremonier, som nu fallit i glömska,
tjänade ett syfte: att konfrontera människor med deras förnekade
mörker. Det kan ses som en festival för skuggans katarsis, en
reningsritual för den förnekade skuggan (s. 9).
M-L von Franz säger att den kristna trons skugga tar sig uttryck
i en “närmast ofattbar arrogans och
översittarattityd — ett av de mest skadliga
karaktärsdrag som spridits tillsammans med kristendomen”
(s. 47). Negativa reaktioner döljs bakom en fasad av
“förlåtelse,” kombinerat med en självgod
överlägsenhet och bortförklaringen att “han är ju bara
människa med sina brister.” Istället för denna förlåtande
sötsliskighet borde människor våga vara mer naturliga och öppet
uttrycka sina tankar, så att äkta mänsklig förståelse kunde
uppnås. Det vore betydligt ärligare att säga: “Jag
kritiserar dig för detta och detta — vad säger
du om det?” Det skulle vittna om äkta mänsklighet,
ödmjukhet och en sund relation. Annars blir följden att de
negativa föreställningarna cementeras medan fasaden av
“artighet och förlåtelse” består
(s. 47-48).
Det ligger i sakens natur att alla religioner, ideologier och
kulturer utvecklar en skuggsida. Judas Iskariot bär enligt
min mening en djupare, arketypisk betydelse som kristendomens
skugga. Han förkroppsligar den falskhet som förgiftar
kristendomen inifrån. I denna bemärkelse framstår han som en
negativ motsvarighet till Jesus — en
“motgud” som, likt Kristus själv, mötte sitt öde
hängande i ett träd. Medan Jesus steg upp mot himlen, var Judas
dömd att sjunka ned i helvetet. Detta motiv speglas även i
berättelsen om de två rövarna som korsfästes vid Jesu
sida — den ene ämnad för himmelriket, den
andre för fördömelsen (Lukas 23:39-43). von Franz påpekar
att “motivet med de två gudomliga väsendena som spikas fast
vid trädet eller korset förekommer i många kristna legender och i
legenderna kring kung Arthur och den heliga Graal”
(s. 46).
Gamla testamentets skildringar av våld och krigföring
representerar kristendomens undanträngda skuggsida. Vår oförmåga
att erkänna detta gör att den kristna kulturen gång på gång
faller offer för sina egna förnekade mörka krafter och hemfaller
åt barbari. Det är paradoxalt att vi ryser inför dessa bibliska
berättelser, medan vi förtränger att vår egen civilisation begått
än mer monstruösa grymheter. Jenkins ser dessa berättelser som
negativt formande krafter i vår civilisation. De kan visserligen
missbrukas, men min uppfattning är att de främst bör förstås som
verktyg för själslig rening — ett sätt att
medvetandegöra arvsyndens närvaro i människans grundvillkor.
Samtidigt är de onekligen civilisationsformande genom att de
uppmanar oss att vara mer hårdhjärtade så att vi kan ta ansvar
för både oss själva och vår kultur.
Den teologiska förståelsen av kristendomen skulle sannolikt
berikas om kristologin kompletterades med en
“iskariotologi” — ett systematiskt
studium av trons skuggsida. Judas gestaltar kristendomens
ofrånkomliga skuggsida — ett mörker lika
oupplösligt förbundet med tron som skuggan är med ljuset. Skuggan
är ambivalent. Skildringar av Judas är oftast negativa, men genom
århundradena har det också funnits många framställningar där han
framstår som berättelsens verkliga hjälte. I vissa skildringar
framträder Judas som en nationalistisk frihetskämpe som hoppades
att Jesus skulle leda kampen mot det romerska förtrycket. När han
gradvis insåg att Jesus hade andra avsikter, växte hans
besvikelse till öppen fientlighet. Till exempel, i “Jewish
Flower Child” av Coral Topping (1889-1988) försöker
Judas endast balansera sin mästares mildhet med rättfärdig vrede
riktad mot romarna. Judas önskar bli kung över Judeen, med Jesus
som överstepräst, som del av ett omfattande uppror mot både
romarna och den korrumperade, kollaborerande judiska hierarkin. I
Toppings slutgiltiga bedömning står Judas helt fri från skuld
(jfr. Paffenroth, 2001, s. 85).
Både Irenaeus och Epiphanius omnämner en förmodad gnostisk sekt
som kallade sig kainiter och som ägde en bok de benämnde
Judasevangeliet. Sekten tog sitt namn efter Kain i Första
Moseboken, vars gestalt de gjorde till sin förebild. Enligt både
Irenaeus och Epiphanius vördade gnostikerna Judas huvudsakligen
som en bland många gestalter som den etablerade kyrkan betraktade
som bibliska antagonister. De nämner särskilt Kain, från vilken
sekten tog sitt namn, samt sodomiterna, Esau och Kora (som ledde
upproret mot Mose och Aron, beskrivet i Fjärde Mosebok 16:1-50).
Till denna samling kontroversiella gestalter kan även Eva och
ormen räknas. Denna systematiska omvärdering av traditionella
syndare tycks bekräfta det rykte om förvändhet som tillskrevs dem
(s. 60-61).
När man inte orkar bära spänningen mellan ljus och mörker i sitt
medvetande, faller man för mörkrets
lockelse — precis som kainiterna gjorde.
Ljuset ska visa vägen, medan mörkret måste förbli närvarande men
underordnat. Idag dominerar kristendomens skuggsida allt mer,
särskilt inom protestantisk teologi, i form av en sekulär
tolkning av Gudsriket. När immanentistiska teologer reducerar
Guds rike till en social verklighet förvanskas den kristna läran.
Att beröva riket dess transcendenta dimension och beskriva det
främst som ett sekulärt fenomen innebär både ett teologiskt
misstag och ett kätterskt avsteg från den ortodoxa läran.
Eric Voegelin benämner denna teologiska feltolkning
“immanentiseringen av eskaton” (se Winther, 2024).
Följderna har varit katastrofala, både politiskt och för den
kristna trons fortlevnad. Teologen Michael Welker
konstaterar i “Creation and reality” (1999) att de
stora kyrkorna i Europa, och till viss del även i Nordamerika,
just nu genomgår den klassiska teismens sammanbrott. Welker
skriver:
Många institutioner och människor genomlever en kris av sällan skådat slag. I klagosången över denna utveckling förbiser man ofta att nästan alla tongivande teologiska strömningar under 1900-talet medvetet har bidragit till denna kollaps. Detta var ett uttalat mål i Dietrich Bonhoeffers och Jürgen Moltmanns tänkande, i flertalet befrielseteologier och i praktiskt taget alla feministiska teologier. Även hos Karl Barth, Wolfhart Pannenberg, Eberhard Jüngel och David Tracy, liksom inom processteologin och hos andra tänkare och riktningar, finns åtminstone ansatser i denna riktning. (s. 1)
Andra teologer som verkat i den riktningen är N. T. Wright, John Hick och Ronald Gregor Smith. Det står klart att teologer undergräver kristendomen eftersom de inte längre kan försvara teismen. Visserligen säger Bibeln att Gud är i himlen. Men när himlen har immanentiserats kan det inte längre finnas någon himmelsk Gud. Med detta ställningstagande har teologerna anslutit sig till Judas världsliga perspektiv.
© Mats Winther, 2025.
Referenser
Franz, M-L von (1995). Shadow and Evil in Fairy Tales.
Shambala.
Jenkins, P. (2008). The Lost History of Christianity: The
Thousand-Year Golden Age of the Church in the Middle East,
Africa, and Asia — and How It Died.
HarperCollins.
--------- (2011). Laying down the
sword: Why We Can’t Ignore the Bible’s Violent
Verses. HarperOne.
Paffenroth, K. (2001). Judas: Images of the Lost Disciple.
Westminister John Knox Press.
Salter, F. (2007). On Genetic Interests: Family,
Ethnicity, and Humanity in an Age of Mass Migration. Transaction
Publishers.
Welker, M. (1999). Creation and Reality. Fortress
Press.
Winther, M. (2024). ‘Some remarks on
Wolfhart Pannenberg’s theology, the immanentization of
the eschaton and the misinterpretation of the kingdom of
God’. (här)
